Stävies historia

De lantliga Ryttarföreningarna och Stävie Ryttarförening – varför och hur de tillkommit

Vi förflyttar oss till 1920-talet.
Furulunds skytteförening hade i Stävie skytteskog som tradition att årligen anordna skyttefester vid paviljongen och i skogen vid skjutbanan. På midsommardagen anordnades riduppvisning. Man red kadrilj, som var ett omtyckt nöje för ortsbefolkningen. Ryttarlekarna ”slå katten ur tunnan”, ”stocka preussen”, slätlopp och stafett byarna emellan.

Oscar Samuelsson, dåvarande chef för Flyinge, hade hört talas om dessa uppvisningar.  Söndagen den 16 september 1926 anmodades så många ryttare som kunde nås, att inställa sig hos Bror Åkesson i Västra Hoby till träning, för att vid den årliga uppvisningen på Flyinge rida en kadrilj på ston. Detta kom till utförande i samband med uppvisningen på Kastanjegården och det blev ett populärt inslag som drog åtskilligt mer publik till Flyinge än förut om åren.

1925 års riksdagsbeslut innebar indragningar inom försvaret och främst kavalleriet. I Skåne fanns vid tiden 3 kavalleriregementen med ca 3.000 hästar. Av dessa 3 regementen blev ett kvar med 600 hästar. Det stora antalet remonter som årligen inköptes reducerades till en bråkdel och följaktligen var utsikterna för uppfödarna dystra. Vart skulle de överflödiga 3-åriga remonterna ta vägen?

De Svenska Lantliga Ryttarföreningarnas initiativtagare och grundare, Ryttmästare Arvid Stjernswerd – vem var han?
Han tillhörde en gammal hästintresserad släkt och självfallet blev det hans yrke, liksom sin några år äldre broder Hodder, kavalleriofficerarens. Han började vid Dragonerna i Ystad, för att efter några år transporteras till Kronprinsens Husarer i Malmö. Under sin tjänstgöring i Malmö träffade han tyska tävlingsryttare. En av dem var friherre von Langen, som ägde en tantegendom i trakten av Stralsund. Vid ett besök hos honom fick Arvid kontakt med de lantliga ryttarföreningarna i Tyskland. 1938 skriver Arvid en artikel med anledning av förbundets 10-årsjubileum:

”I Tyskland och Holland hade ryttarföreningarna bildats och voro i verksamhet sedan flera år. Varför skulle det ej gå att bilda sådana i Sverige? Jag hoppades att så skulle vara och mina förhoppningar hade fått god näring redan sommaren 1927, den 2 augusti, när det regemente jag då tillhörde, Kronprinsens Husarregemente K 7, gjorde sin sista marsch från garnisonen i Malmö över Flädie, Stävie och Furulund till sin gamla övningsplats Bonarpshed vid Söderåsens fot. Första marschdagen möttes vi nämligen vid Stäviehage av en skara på 25 ryttare med fanbärare. Det var Furulunds skytteförening, vars medlemmar fullgjort sin värnplikt vid Kronprinsarna, beridna på egna ston eller unghästar, födda och uppfödda kring Kävlingeån, uppvaktade på detta vis sitt gamla regemente. Regementet marscherade upp med front mot ryttartoppen, som stod under befäl av fd sergeanten vid Kronprinsarna Gösta Sundberg, Kävlinge. Tal växlades mellan regementschefen Överste Braunerhjelm och ryttartroppens chef, husarmusiker spelade. Det var icke utan att man märkte rörelse i ledet. Här finns stommen till vad jag länge gått och funderat över, tänkte jag då. Funderingarna tog form i februari månad 1928 utsändes cirkulär i frågan till en del framstående personer inom varmblodsaveln och föredrag utlystes på gårdar belägna inom provinsens bättre varmblodsdistrikt.”

Den 1 mars 1928 utlyste Ryttmästare Arvid Stjernswärd, Malmö, ett möte på Ångköket i Furulund med stor anslutning av vänner och uppfödare av den varmblodiga hästen. Han höll ett timslångt föredrag över de lantliga ryttarföreningarnas uppgifter och organisation. Dir Wilhelm Schmitz framförde de närvarandes tack för det lärorika och intressanta föredraget, varefter han framförde förslag på bildandet av en ryttarförening inom orten. Förslaget godkändes med acklamation. Man enades om att föreningens namn skulle vara Stävie m fl socknars ryttarförening. Föreningen har under alla åren behållit namnet Stävie.

Ryttarföreningarnas huvudändamål är:  

1. Att vidmakthålla och giva ett kraftigt stöd åt den med stora svårigheter kämpande ädla hästaveln inom landet.
2. Att utbilda och förkovra föreningarnas medlemmar i ridning, vård och umgänge med den ädla hästen.
3. Att utbilda uppfödare och deras söner i konsten att inrida unghästar eller förbereda dem till rid- och körbruk.
4. Att genom avhållandet av tävlingar höja intresset för den varmblodiga hästen. I denna avsikt samlar centralförbundet samtliga ryttarföreningar en gång under sommarens lopp till gemensamma ryttar- och körtävlingar, den sk generalmönstringen. Utöver dessa tävlingar anordnar de enskilda ryttarföreningarna ”kretstävlingar”, varvid de närmast liggande ryttarföreningarna inbjudas att deltaga.
5. Att bibringa uppfödaren och den svenska lantungdomen insikt om betydelsen av ett friskt och idrottsligt liv på hästryggen, samt sist men icke minst, att skapa friska och viljekraftiga ryttare, som kan föra intresset för den varmblodiga hästaveln vidare generation efter generation, så att den varmblodiga hästen aldrig försvinner som vår ädla kamrat.

Lars Nilsson, Lundåker, upplät mark för anläggande av en ridbana i Stävie skytteskog. Serganten Gösta Sundberg ledde lektionerna. Till sin hjälp hade han eldsjälen, Per Persson i Lackalänga, duktig ryttare, ”hans sits och hjälper var korrekta, som hämtade ur ridinstruktionen”.

Den första gemensamma tävlingen på Flyinge
Redan i september 1928 ägde den första gemensamma tävlingen rum på Flyinge i samband med Avelsföreningen för varmblodiga hästens utställning. Tävlingsklasserna var avdelningsridning, kvalitetstävlan och hoppningsklass. Tre ryttarföreningar deltog, Stävie, Ringsjöorten och Östra Torna Härads, senare Revinge, och nu Flyinge Ryttarförening. Stävie och Ringsjöorten visade avdelning, med Stävie som segrare. Per Persson, Stävie, vann kvalitetstävlan och Henrik Hansson, Stävie hoppningen. En bra början för Stävie. Segraren i hoppning, Henrik Hansson, Fredentorp, red Singoalla, sto, fux, f 1924, 163cm e Sinbad-Lojal. Singoalla lämnade 13 föl, 1 godkänd hingst, Ulmus, 2 avelston, återstoden remonter eller ridhästar. Hon gick i dagligt jordbruksarbete hemma på Fredentorp. Under årens lopp erövrade hon många pris åt sin ägare, som med frejdigt mod och sportmössan oftast vänd med skärmen i nacken följsamt lotsade sin häst felfritt runt banan.

En betydelsefull Stävieryttare
En Stävieryttare som betytt mycket för oss är Börje Jeppsson. Han var den förste lantlige ryttaren som tävlade offentligt, i våra dagar nationellt. Med hästen Spitfire ingick han i svenska hopplaget vid OS i Helsingfors 1952. Bland segrar kan nämnas Stockholms Ryttarförbunds stora pris. Berlins stora pris. Med hästen Lurifax nordisk mästare, samt många segrar och placeringar nationellt och internationellt med sina hästar.

När det gäller uppvisning av ridavdelning intar Stävie en särställning. Hästmaterialet har alltid varit förnämligt, ryttarna eleganta och disciplinen som regel mönstergill. Det var ofta nästan för bra och man hade inte alltid intrycket av att det var en lantlig ryttarförening i dess rätta bemärkelse. Det var mera en uppvisning av skickliga ryttare på lyxhästar.

Bertil Nilsson

Skogsgård

Bertil Nilsson, Hedersmedlem i Stävie Ryttarförening sedan många år, avled den 1 januari 2009. Få personer hade så stor kunskap och erfarenhet av hästar som Bertil. Några av hans priser från de tävlingar han hade stor framgång med kommer att förvaltas av föreningen och pryda sin plats i vårt låsbara glasskåp i cafeterian.